Jag ger upp ammningen.

Nu har jag kämpat i 10 dagar med att få amningen att fungera, men denna gången vill den inte alls fungera.
Började med att hon snuttade sönder mig, vilket ledde till ömma och såriga bröstvårtor.
Sen fick jag lättare mjölkstockning som inte gjorde saken bättre. Ena bröstet har pajat totalt. Igår gav jag mig på ett försök igen efter att ha pumpat ur det i några dagar men det resulterade i att det började störtblöda om bröstvårtan och gjorde skitont.
Nu ger jag upp!
Flickstackarn får ju inte den maten hon behöver. Så i natt har jag gett henne ersättning varvat med den mjölk jag lyckas få ur det "friska" bröstet. Men jag tänker inte hålla på att låta ett bröst fungera, så nu ska jag se till att det sista bröstet blir utan mjölk också och enbart ge Julia ersättning.

Jag måste erkänna att jag känner mig som värdens sämsta förälder som inte kan ge mitt barn den näringen som hon behöver utan måste ge henne ersättning. Men jag får väll vara nöjd med att jag kunde amma Olivia i 3,5 månad iaf.
Julia kommer tyvärr att bli ett flaskbarn, men jag hoppas att hon kommer tycka om mig ändå.

Idag vankas det bvc.
Har lite blandade känslor inför det mötet. Dels för att se om hon går upp i vikt, vilket jag tror att hon gör men samtidigt att dom kommer att ifrågasätta varför man inte fortsätter att amma när hon går upp i vikt.
Ibland känns det som att man har så stora krav från omgivningen på allt vad det gäller barn. Man ska göra si och så när det gäller barnuppfostran och ammar man inte är man en dålig mamma.........
Samhället har för höga krav på oss kvinnor, eller så har vi själva för höga krav på oss.